Ett basketlag bestämde sig för att mäta vad som hände när ”stjärnorna” vid tillfälle var borta. Det visade sig att hela laget presterade bättre, alla andra spelar gjorde fler poäng. När stjärnorna var borta av någon anledning så fick alltså laget bättre snittpoäng.
Ganska coolt tycker jag!
Jag gissar på att detta fenomen beror på att:
- Laget kände att de fick större möjlighet att glänsa. Känslan av att ”nu är det min tur”.
- Laget kunde inte längre förlitade sig på att deras stjärnspelare skulle plocka hem alla poäng. Nu behöver de helt plötsligt anstränga sig mer.
Detta har fått mig att fundera på mitt egna ledarskap, speciellt i min ledningsgrupp på jobbet.
Det är så otroligt viktigt att alla medarbetare får utrymme till att glänsa och utvecklas. Det gäller att ta tillvara på alla människors olika tankar. Jag får inte lov att ta för mycket plats. Tar jag för mycket plats så kommer vi inte framåt. Allting fastnar hos mig. Mina tankar vet jag reda, jag vet redan om mina tillvägagångssätt. Genom att släppa fram andra så får vi nya infallsvinklar och vi hittar nya sätt att lösa problem på.
Jag som ledare behöver vara försiktigt i hur jag planterar idéer. Om jag har ett problem eller en uppgift som ska lösas är det en god idé att höra allas idéer innan jag presenterar det jag har tänkt på.
Alla behöver känna att de är en viktig pusselbit för att organisationen ska fungera. Utan att skapa en för stor stress behöver varje person i teamet känna ”jag är viktig”. Det jag gör kommer att påverka. Genom att jag finns så gör jag skillnad.
Om jag får gissa är det en trygghet för mitt team att jag finns. Jag har stor erfarenhet och jag är kunnig i organisationsutveckling och ledarskap.
Jag kan inte släppa på tyglarna fullt ut eftersom det är jag som i slutändan är ansvarig för hur vår organisation fungerar. Genom att jag alltid finns i närheten kan eventuellt den egna initiativförmågan minska hos personalen och potentialen får inte helt möjlighet att blomstra. Det är en fin balansgång.
Jag behöver vara där och till största möjliga del driva på samtidigt som jag ibland kanske inte ska vara där överhuvudtaget. Parallellt med att elda på, vara osynlig så behöver jag också alltid på något sätt vara närvarande. Jag behöver bromsa in i tid om det skulle behövas.
Jag ska vara borta en månad från Ung Omsorg under julen. Jag är helt övertygad om att det kommer att gå alldeles utmärkt. Jag känner verkligen hur peppade mitt ledningsteam är att ha ansvaret i en månad. Jag är säker på att de kommer att förvalta min tillit väl.
PS: ”Basketexemplet” ´kommer från en bok som heter ”Vart är du på väg och vill du dit? av Christer Olsson. En riktigt lysande föreläsare. Har du möjlighet tycker jag verkligen att du ska gå på någon av hans inspirationsföreläsningar!